...så himla vitt...

....en måndagsmorgon i februari...snön ligger kvar och ute står fortfarande en snöklädd gran och det känns som om tiden har stannat och julen närmar sig ...men visst är det vackert, men åh nu längtar varje nerv i min kropp efter vårens solstrålar och lite fågelkvitter, tom vattenpölar och smutsiga hundar känns lockande....och inne är allt är sig likt...smutskläderna ligger kvar där där man lagt dem, disken ligger kvar i diskhon, golven ligger fortfarande och väntar på att få såpskuras rena, vilket är det enda sättet att få mina slitna trägolv rena...diagnosen skurgumsknän närmar sig...trappan väntar fortfarande på att slipas klar, gardiner väntar på att hängas upp....och när allt liksom hopar sig så blir det ett lite större motstånd i kroppen att verkligen ta tag i saker....Nej det enda jag behöver nu är lite vår, och med  solen kommer ny energi, energi ger lust att ta itu med saker, jag väntar tålmodigt...

...Men det är inte en vanlig måndag trots allt, för mitt lilla älskade, första barnbarn Liam fyller 8 år idag och det är inte klokt vad tiden går fort. Jag hade ju turen att jag faktiskt fick vara med när han föddes, det är en upplevelse jag aldrig kommer att glömma, en helt fantastiskt upplevelse att få vara med om.

Tack min älskade dotter Veronica för att jag fick vara med och dela din smärta och upplevelsen av att möta din största kärlek den där natten för 8 år sedan.